hiddenworld

Har ni nånsin kännt att ni velat nita en tjej i ansiktet? Händer ibland och alldeles nyss, nån som hette Misch eller nicsh eller någonting, jobbigare människa får man nog leta efter. Ganska lustig känsla men en sån jobbig, flamsig, och barnslig idiot kan nästan förtjäna det. Usch!

Lasse Kronér är en svensk kulturskatt och länge leve public service!

Som Kenta sjunger, Var finns alla polarna?

Ute regnar det och är allmänt miserabelt. Men är på gott humör i alla fall för här inne har jag choklad och känns som att jag är värd det efter en veckas jobb och sunt levande. Igentligen borde jag jobba med matten och svenskan, men känns inte speciellt motiverat just nu.. Fick i alla fall inspiration till svenskan och tror ganska mycket på min idé, blir nog bra tillslut.

Andra saker man borde fixa är vinterdäcken till bilen, men det får vänta tills det slutar regna, alltså i morgon som tidigast som det ser ut nu.. Tvättas ska hon ju också, men det är hon värd.

Tiden går fort när man jobbar, redan torsdag och i morgon går jag 6-12, så veckan är ju i princip slut nu. Blir ingen träning idag eftersom kroppen börjat säga emot ordentligt, vig som ett kylskåp passar ännu bättre in på mig just nu. Men är också bra träning att stå och lyfta axlar hela dagarna, inte så konstigt att gubbarna på härdverket vräker i sig proteinpulver som dopade ryssar.

Idag tävlade jag med mig själv i att hålla andan på jobbet bara för att ha något att göra mellan passen, känns som att det är dags att ta med en tidning eller något..

Skönt det är att träna, funkar riktigt bra att dela upp träningen så man kan köra oftare. Var dock lite läskigt i morse då armarna strejkade lite. Var ett helvette att ta sig till jobbet i morse. Sommardäcken på, minusgrader, noll sikt på grund av dimma, och så ett par armar som inte vill jobba.. Dessutom så var jag inte förberedd att behöva skrapa rutan och hade verkligen inte planerat in det i mitt schema. Blev att gasa lite mer på motorvägen och stämplade in 05.59. Men man lär sig ju något nytt varje dag.

05.23, är inte världen lite underbarare såhär dags?

Jag undrar hur man orkar jobba med samma sak år ut och år in. Varje gång jag är på Volvo räknar jag dagarna tills det är dags att sluta. Känns inte som att det är ett bra upplägg för framtiden när man känner att det är monotomt efter två dagar. En stor fördel är i alla fall att jag nu vet att det inte är på industigolvet jag vill tillbringa mitt liv, jag kan fundera vidare. Och fundera kan man göra i evigheter känns det som, finns så fruktansvärt många val och lite läskigt är det att man måste börja fatta dem snart..

Går förmiddagspasset denna veckan och det är en ny erfarenhet för mig, tungt att stämpla in klockan sex, men så underbart att gå hem klockan två. Det gör faktiskt en hel del att vara hemma så tidigt och efter att gymmat var klockan inte mer än fyra. Det gillar jag, något jag inte gillar är Svenskan som ska vara klar på Fredag. Får alltid prestationsånger såhär i slutet och allt låser sig. Får samla mina tanka och söka inspiration.

Allas vårat höstlov har nu börjat. Spenderar lovet tillsammans med arbetarna på Härden. Ska inte klaga eftersom man får betalt och jag faktiskt inte känner något enormt sug efter slö-tid.. Lika bra att ta och jobba lite så man har något att sysselsätta sig med om dagarna, eller ja, så sysselsatt var man inte då hela maskineriet hade stått stilla och därför bara matade in detaljer men spottade inte ut dem igen. Det betyder halverat jobb och med mig på plats blev det ännu mindre för oss att göra. Blev lite plockande och städande. Förhoppningsvis finns det mer att göra i morgon.

Lovet känns som en ypperlig tidpunkt att ta igen förlorad tid. Idag tog jag tag i träningen och förnyade mitt gym-kort. Blir skönt att börja träna och plåga kroppen igen. Dessutom har jag betat av några av de roliga matteuppgifterna jag missat efter min sjukfrånvaro. Svenska muntliga ska också göras denna veckan. Blir ett aktivt lov denna gången..

Hur tänkte jag igentligen när jag började skriva här? Jag tycker att jag borde känna mig själv tillräckligt bra för att fatta att det här med anonyma läsare inte funkar. Jag är bara sån, det man inte borde veta det ska man ha reda på. Hemligheter, överraskiningar och mysterier, alla är de saker som gnager inom mig innan jag får reda på hur det ligger till..

Nyfiken i en strut, det skulle nog vara en bra början på en sammanfattning av min personlighet och ifall vi inte levde i ett så globalt samhälle som vi faktiskt gör, så skulle jag nog inte göra annat än att utforska. Jag förstår precis hur Columbus tänkte när han blickade ut över havet, vad finns bortom horisonten? Jag vill veta nu! Att jag sen skulle få problem att segla över till "Indien" på grund av mina bristande segelkunskaper får vi ta bort ur ekvationen för om man vill något så finns det en väg.

Hur som helst så är det en av mina laster som jag får bära. Nyfikenhet är dock inte enbart negativt eftersom det många gånger slagit mig när jag ännu en gång googlat stavnigen på ett ord eller försökt sätta mig in i hur den här matteuppgiften faktisk ska lösas, att jag inte kan vara oventande gör också att jag lär mig eftersom jag faktiskt bryr mig. Nyfikenheten gör att jag lägger ner den där tiden för att fatta, för att veta.

Nostalgi är att bada hemma i ån en tidig sommarlovsmorgon, spela worms på en gammal dator på lunchrasterna, att leka herre på täppan på matkällarkullen en snöig vinterdag iklädd overall, försöka lära sig spela golf genom att chippa bollar i en sandlåda medans man åt gelebjörnar från lidl, att spela fotboll i regn och lera, gå på klassdiscon med håret färgat i en massa olika färger, att spela bänk med sina kompisar mellan lektionerna eller se på film tillsammans med sin morbror efter att hjälpt till på gården.

Minnena är många och värda att minnas

Det enda man ser av grusvägen är lite ljusare konturer i den mörka natten. Groparna i vägen får cykeln att kränga och man fokuserar för att hålla sig kvar. Efter att ha cyklat samma väg år ut och år in kan man den utantill, inget ljus behövs.

Att cykla i mörker är fascinerande. Det finns ett lugn i att inte se, man litar på att vägen ser ut som den alltid gjort och fokuserar istället på sina andra sinnen. Att cykla i mörker känns alltid effektivare eftersom man enbart fokuserar på att cykla. Att ta sig framåt är det enda viktiga, ens enda mål är att ta sig vidare. Ingen tid läggs på att betrakta omvärlden eller att förbanna vinden. Just då i det ögonblicket, på en mörk grusväg tillsammans med stjärnorna, finns inga problem, livet är bara att ta sig hem.

Ikväll blir det utgång, länge sen sist så ska bli kul. Hoppas det är mycket folk ute.

In i dimman -

Att skjuta upp saker är jag bra på. Man går och hittar på andra saker för att slippa göra det man borde göra. Sen finner man sig i den där situationen man hatar att hamna i, när man måste göra det för om det inte blir gjort nu så är det försent. Uppsatser, välbehövliga studier inför prov och att städa, alla är de saker jag brukar skjuta på.

Egentligen skjuter man sig själv i foten varje gång man sätter sig i soffan, för att det man egentligen borde göra, det kan man ju göra i morgon, eller eventuellt dagen efter det.. Jag måste i alla fall bli bättre, för det är ju så skönt när man faktiskt är klar.

Allt har varit ganska negativt ett tag nu. Har nu fått reda på vad som är fel och det är något jag kommer få leva med. Känns ju ganska ovärt men livet går vidare. Så från och med nu kan jag släppa det och blicka framåt, bli lite mer positiv. Ska börja leva igen.

Because it's the jurney that makes me so strong

That's life, deal with it

Blev sittande på verandan, i solen och blåsten med en ätandes katt vid min sida. Vinden slet loss färglada löv och förde dem vidare till nya platser och jag kurade ihop mig med min vän i famnen. Vinden blandades med spinnandet och solen värmde i kylan. Känslan av en ovillkorlig vänskap som är så enkel att den bara existerar, från första stunden. En stund av glädje i vardagen.

Den elänldiga förkylnigen hänger i och kroppen är fortfarande däckad. Schemat säger film och jag säger bara det får tiden att gå. Ska jag inte bli frisk snart? Det är ju nu man ska vara frisk och odödlig. Ska i alla fall på fler undersökningar i morgon så då kanske de äntligen kan få fram lite svar. Tycker inte riktigt om att vara en gåta och alla som känner mig någorlunda väl vet att jag hatar mysterier. Min nyfikenhet klarar inte av att vara ovetande, det fungerar inte för mig. Så låt oss finna lite svar.

Idag är det bara svart..

Ibland blir man rädd. Det är inte skräckfilms rädd jag tänker på nu, utan en annan rädsla. Efter Hellacopters konserten liggandes på en knarrande luftmadrass blev jag riktigt rädd. I huvudet hörde jag ett tydligt tjutande, till en början slog jag bort alla negativa tankar och tänkte att det var bara naturligt efter en sån konsert men allt eftersom tiden gick började jag bli orolig. Jobbiga tankar kom flygande med en framtid där man ständigt hörde ett onaturligt pipande år ut och år in som tillslut ledde till galenskap och en möjligt utbrändhet. Rädslan av att ha gjort något som man aldrig kan rätta till, dömd att få möta konsekvenserna av sitt handlande för evigt.

Tiden stod still och tankarna samlades allt tätare. Jag förbannade mig själv och sa till mig själv att nästa gång ska jag ha öronproppar. Efter ett tag så accepterade jag det hela efter att ha kommit fram till att jag inte blir klokare av att ligga och grunna på det. Trött och orolig somnade jag.

Nästa morgon vaknade jag, slog upp ögonen och lyssnade. Madrassen knarrade och någonstans i huset hördes röster. Det var allt som hördes... Jag drog en lättnades suck och tänkte att nästa gång ska jag vara försiktigare, den rädslan vill jag inte behöva känna igen.

18 år och nostalgisk som om jag var 81. Söndagar är bara så, man strövar omkring hemma och fixar med sånt som man skjutit på hela veckan och då kommer tankar om hur det var förr. Jag anser att det inte är så negativt att vara nostalgisk, det visar mera på att ens barndom är värd att minnas. Det finns många saker jag blir nostalgisk över och tänkte skriva lite då och då för att minnas bättre.

Nostalgi för mig är att måla ägg hos familjen Jäderlund på påsken, att läsa serietidningar i hammocken med ett saftglas i handen, att cykla till skolan genom skogen med sin bästa vän en tidig morgon när träden fortfarande var fuktiga, busa med sin kattunge en solig dag vid bryggan intill ån eller att titta på bingolotto en lördagskväll tillsammans med sin farmor och farfar efter att ha bastat och badat.

Minnena är många och värda att minnas. 

Ibland kan man bli förvånad och lite skrämd över saker som hoppar in i sina tankar. I bilen på väg till Karlstad på en nästan ensam motorväg hör jag dessa textrader:

For once I want to be the car crash
Not always just the traffic jam
Hit me hard enough to wake me
And lead me wild to your dark roads

Hjärnan kopplar och ett bildspel uppenbarar sig inuti min hjärna. Saaben ligger kraschad i diket och allt är tyst efter smällen. Jag känner att bilen börjar dra sig åt vänster och fattar att jag kanske skulle komma tillbaka till verkligheten. Styr upp bilen till mitten av vägen och funderar lite på tankarna som passerat. En gammal reklamfilm för ett välkänt betalkort spelas upp i huvudet där skådespelarna gjorde precis tvärtom.

Deras slogan löd, Remember you're in charge.

Det är inte första gången sådana tankar poppat upp och antagligen inte den sissta. Det gäller bara att minnas att det är jag själv som bestämmer för det finns alltid ett val. Bara för att tanken finns där är du inte galen.

Ett dygn har nu passerat. Ett underbart dygn som man kommer minnas länge. 18 år och fri som en fågel, känslan är svår att släppa.

Resan gick utan större problem och det svenska landskapet är vackert. Träden skiftar i orange, gult och rött medans man nästan ensam reser på vägarna. Väl framme hälsas man välkommen med en kram och får en rundtur i huset. Alla är glada och känslan av en trygghet lade sig inom mig.

Själva konserten med Hellacopters var grym. Ren energi från början till slutet och folket på Nöjesfabriken verkade minst sagt nöjda. Låtar som Everything's on Tv och I'm in the band gjorde publiken galna. Synd att det är sista touren de åker på, skulle lätt kunna se dem en annan gång. Efter konserten blev det tillbaks till Deje för lite välbehövlig sömn.

Dagen efter spenderades på Andrea's skola, som hade öppet hus. En liten skola med många trevliga och udda personligheter. Blev assisten för en skivinspelning samt fick undersöka mina förutfattade meningar inför tre personer. Var riktigt trevligt och kunde stannat längre om jag nu inte var så förkyld. Satte mig i bilen och for hem runt två-tiden. Samma väg som dagen innan och samma vackra landskap.

Sitter nu och tycker att det är tråkigt att man missar kvällen. Blev medbjuden på 18-års kalas i Karlstad med Andrea men var tvungen att tacka nej på grund av förkylningen, skulle säkert blivit trevligt. Men är inte så missnöjd i alla fall, kommer garanterat göra resan igen. Har alltid kul med dig Andrea..

Tack för att jag fick hälsa på, kom när du vill - Oskar

Nu sitter jag här i en källare i Deje kommun. Resan fortskred utan några större bekymmer och jag somnade inte framför ratten. Halsen gör sig inte längre påmind utan nu är det en ordentlig förkylning som bitit sig fast i mig. Just nu bryr jag min inte, andas genom munnen, det funkar det också helt enkelt.

Ikväll ska jag och Andrea se Hellacopters, och det kommer bli grymt. Ingen förkylning kommer stoppa mig. Rock on!

Efter en hård dag av i princip ingenting är jag i underläge. Halsen tillsammans med en feber på utvecklingsstadiet har gjort sitt bästa med att förpesta min dag. Nu kontrar jag med allehanda medicin och hoppas på det bästa.

Torsdagen har strövat in i mitt liv ännu en gång. Halsen har fått för sig att börja strejka, kan det bero på den roliga resa man ska göra i morgon? Sjukdommar har av någon underlig anledning alltid den bästa av timing, lagom till resor, lov eller utekvällar passar de på att hälsa på. Ligger först och smyger i skuggorna och när man är som gladast så hugger den sina vassa käftar i sitt offer.

Självklart kan man ju fundera på om det finns en bra tid att bli sjuk. När man var liten, ni vet på den gamla goda tiden, så hade man tid att vara sjuk. Det spelade inte så stor roll om man missade att gå ut och leka med sina kompisar i skogen. Då var det en sorg att man missade just det roliga som varm choklad och trädklättring. Nu när man är "vuxen" finns inte den tiden kvar, att vara hemma sjuk går inte ihop med den avancerade tid-kalkylen som vi altid strävar efter att följa. Istället missar vi sak efter sak som vi måste passa in igen och göra när man egentligen skulle haft tid att pusta ut, tiden att andas.

Nu ska jag inte klaga allt för mycket eftersom jag bestämt mig för att denna gången ska jag inte bli sjuk. Jag har sett varelsen i skuggorna och jag kommer vara beredd.

En möjlig plats för filosofiska reflektioner av vardagen, stunder av insikt, klagan och grubbel av små och stora mått. En möjlighet att utveckla sitt skrivande och sitt tänkande.